mobirise.com
Hilma af Klint, De tio största nr 6
Hilma af Klint, De tio största nr 6.

Förberedelser i det förra livet

Grundläggande undervisning om mysteriet (1896-1906)

En grupp bestående av fem kvinnor i Stockholm samlades mellan åren 1896 och 1906 för andliga sammankomster. Under dessa sammankomster fick de ta emot en undervisning från andliga lärare som dokumenterades noga. Undervisning förmedlades främst genom Sigrid Hedman som var ett sovande medium, men även genom att hon och andra i gruppen använde psykograf och gjorde medialt utförda teckningar. Kvinnorna möttes i stort sett varje vecka och ibland ännu oftare under den långa undervisningstiden och det material som samlades blev ganska omfattande. Undervisningen till De fem sades syfta till att åter föra fram en gammal och bortglömd andlig sanning. Om man sammanfattar undervisningen träder en helgjuten och fast förankrad filosofi fram. Genom mina egna forskningar om de gamla mysterierna har jag så småningom förstått att denna filosofi bland annat var den gamla orfiska mysteriefilosofin men också att alla genuina mysteriefilosofier innehåller samma grundtankar.


De andliga lärarna förmedlade bland annat följande till kvinnorna i Stockholm:


  • Det gudomliga är inte en personlighet utan en allt genomsyrande kraft som manifesteras som visdom, kärlek och kraft. Det är det eviga varat utan form som inte fullt ut kan förstås så länge som människan har sin tyngdpunkt i tid och rum. Den gud som beskrivs i undervisningen är den orfiske Phanes som är det gudomliga ljuset och som manifesteras som Metis (kunskap), Eros (kärlek) och Ericapaeus (kraft).
  • Kärleken är det högsta inom universum, det lagbundna, evigt bestående som människor benämner Gud. Det gudomliga är en tvåfald, en förening av manligt och kvinnligt. Fadern är en Fader-Moder.
  • Allt är ett, allt finns i den gudomliga kraften och den gudomliga kraften finns i det innersta av allt. Detta är grunden för kärleken och broderskapet över alla gränser, både jordiska och andliga.
  • De Höga finns i den andliga dimensionen, i ljuset, i empyrén, och de verkar i en hierarki tillsammans med krafter som står mänskligheten närmare för att hjälpa denna mänsklighet framåt i dess andliga utveckling.
  • Människan är en trefald bestående av kropp, själ och ande. Anden är en gnista av den gudomliga elden och ljuset, det liv som en gång skall utvecklas till en avbild av sitt gudomliga ursprung.
  • Den mänskliga evolutionen är inte bara en fysisk företeelse utan själen utvecklas genom många liv. Reinkarnation är en grundläggande förutsättning för den mänskliga utvecklingen.
  • Människornas utveckling leds och övervakas av andliga krafter, i slutet av utvecklingen inser man att ens andlige lärare egentligen är ens eget högre jag.
  • Fullbordan av människans utveckling genom alla liv på jorden innebär ett medvetandegörande av hennes rätta natur. Utvecklingen går från det omedvetnas kaos, via ett medvetande om att man är ett självständigt jag till ett slutligt gudomligt medvetande om att anden i människan är ett med det gudomliga, med den Ende.
  • När utvecklingen är fullbordad frigörs man från kravet på att leva i en jordisk kropp och lämnar den materiella världen för en tillvaro i den andliga dimensionen.
  • Den nuvarande kristna läran är en fullkomlig vrångbild av vad den ursprungligen har varit. Människorna står inför en befrielse från denna nedtryckande lära om synd och straff. De skall i stället komma att stå upprätta i medvetande om sin rätta status som gudomliga varelser som utvecklas i materien för att så småningom kunna återvända till sitt gudomliga ursprung. Budet om detta spreds i olika sammanhang över hela jorden.


Den andliga utvecklingen beskrevs i termer från mysteriekulterna. Först skapades en fysisk bild av människan i form av ett tempel där man firade en helig måltid med bröd och vin. Därefter raserades det yttre templet och kvinnorna fick träna på sina rent andliga förmågor med målet att frigöra själen och bli ett med det högsta. Den sista utvecklingen sker när den yttre vägen tar slut och en utveckling under direkt ledning av höga osynliga intelligenser tar vid.


Hilma af Klint skapar Målningarna till templet (1906-1916)

Konstnären Hilma af Klint (1862-1944) var en av kvinnorna i den krets som började ta emot undervisningen från den andliga världen i mitten av 1890-talet. Hilma hade redan från 1880-talet varit intresserad av spiritismen som vid den här tiden rönte stort intresse, både i Sverige och i andra länder. Hon var också tidigt medlem i det Teosofiska Samfundets avdelning i Stockholm som grundandes år 1889. Hilma var konstnär och hade bland annat utbildats vid Tekniska skolan, nuvarande Konstfack. Vid sekelskiftet var Hilma verksam som porträttmålare och landskapsskildrare, hon hade ateljé i centrala Stockholm och hade bland annat utställningar på Blanchs konstsalong.

Samtidigt som den andliga undervisningen till De fem upphörde år 1906 gick Hilma in i en intensiv och nyskapande period i sitt konstnärskap. Under de tio åren mellan 1906 och 1916 målade hon närmare två hundra verk på ett sätt som hon själv karaktäriserade som medialt. Hon kallade detta verk för Det centrala verket eller Målningarna till templet. De första tavlorna målades enligt henne helt och hållet under ledning av andliga krafter, men med åren blev hon mer självständig och i de sista målningsserierna bidrog hon enligt egen uppgift själv med femtio procent medan femtio procent kom från den andliga världen.


Bland de teman som Hilma arbetade med i sina målningar och i de texter som hon har lämnade efter sig fanns följande:


  • Hilma skulle snart befrias från kravet på återfödelse, hon skulle dock ledas framåt utan att själv veta vad det var som väntade.
  • Målet och medlet för att nå andlig fullbordan sades bland annat vara att känna sig själv.
  • De Höga ville skapa ett bevis för att den andliga världen finns och att den deltar i mänsklighetens utveckling.
  • Hilma fick ta emot en mängd profetior som handlade om att hon förbereddes för ett stort andligt genombrott som skulle ske i hennes nästa inkarnation.
  • Hilma arbetade med dualproblematiken tillsammans med väninnan Gusten och de två skulle också fortsätta detta arbete i nästa inkarnation.
  • Hilmas arbete handlade om att hon skulle komma till insikt om sin kommande uppgift. Arbetet var banbrytande och därför var arbetsmetoden oförstådd.
  • Eros i form av den gudomliga kärlekskraften och som broderskärlek är en bärande idé som genomtränger hela Det centrala verket i både färg och form.
  • Själslig evolution och den därmed förbundna reinkarnationen återkommer i Hilmas texter och målningar på olika sätt.


Verket skulle hållas samlat och dolt till nästa liv

Hilma höll texterna från den andliga undervisning som De Fem hade tagit emot mellan 1896 och 1906, sina egna anteckningar och målningarna i det centrala verket samlade. Hon höll det dolt under hela sitt liv och hon bestämde också i sitt testamente att det skulle fortsätta att hållas dolt för omvärlden i minst tjugo år efter hennes död. Verket skulle hållas samlat för att en gång bli till nytta för mänskligheten på det sätt som fanns i de Höga Mästarnas okända plan när tiden var inne.  


Hilma af Klints verk görs tillgängligt

Hilmas brorson Erik af Klint fick genom Hilmas testamente ansvaret för att förvalta verket och detta ansvar togs senare över av Eriks son Gustaf af Klint. På 1990-talet började vissa av Hilmas målningar att visas och 1996 publicerade Gurli Lindén en del av de av de texter som de fem kvinnorna i Stockholm hade tagit emot mellan 1896 och 1906 i boken Vägen till templet

Hilma af Klints centrala verk, med målningarna från åren 1906 till 1916, visades för första gången i sin helhet i samband med Liljevalchs millenniumutställning vid årsskiftet 1999-2000.