free website builder
Hilma af Klint, Duvan nr 8
Hilma af Klint, Duvan nr 8.

Sanningen om Nya Testamentet

FAS 5. IRENAEUS SKAPADE NYA TESTAMENTET 

När kejsar Hadrianus dog år 138 vt levde den romerska kristna kyrka som han hade grundat för att pacificera de judiska religiösa krigare som romarna kallade chrestiani vidare. Men, precis som hade skett med mackabéernas ursprungliga religion, drabbades den romerska varianten tidigt av inre strider.


Hadrianus nya kristendom hade ett dubbelt ansikte, Jesus beskrevs i evangeliet både som en lagtrogen medlem av de judiska jahad som ju hade krigat för att bereda vägen för Messias i mer än 200 år, och en grekisk filosof och invigd mysterietjänare som predikade kärlek och förlåtelse. 


Fram till 170-talet hade det därför dykt upp olika skolor inom den nya kristendomen som förde fram sina egna tolkningar av evangeliet, ofta med stöd i påstådda uppenbarelser och traditioner direkt från Jesus och hans apostlar. Betydande kristna skolor grundade sig på Valentinus och Marcions undervisning som byggde på den grekiska filosofin.


Irenaeus var en kristen från Mindre Asien som bodde i Lugdunum (Lyon) där han var präst. Han reste till Rom år 177 eller 178 för att klaga på montanisternas heresier. Irenaeus var en rabiat motståndare till alla försök att föra fram kristendomen i termer av den grekiska filosofin. 


Irenaeus blev efter sin resa till Rom biskop i Lyon och skrev, antagligen i början av 180-talet, delarna I och II av Adversus Haereses. Dessa texter riktades mot kristna läror med grekisk påverkan, som t.ex. gnosis, alltså strävan efter egen direkt kunskap om det gudomliga.

Irenaeus skapade Paulus för att ta makten över Marcions och Valentinus texter

När Irenaeus arbetade med att förkasta alla heretiker upptäckte han att kyrkan i Rom inte hade något eget budskap att sätta emot anhängare till ”heretiker” som Marcion och Valentinus. I samband med arbetet med del IV av Adversus Haereses uppfann Irenaeus därför aposteln Paulus som skulle ha varit den som egentligen skrev Marcions epistlar.


Från kapitel XX i Adversus Haereses IV och i Adversus Haereses V etablerade Irenaeus Paulus som författare av epistlarna och lärjungen Johannes som författare av Uppenbarelseboken som ursprungligen var en judisk messianska apokalyps. Irenaeus tog också makten över Marcions epistlar och Valentinus texter genom att inkorporera dem i epistlar som han påstod att Paulus hade skrivit.


Irenaeus lade även in sina egna åsikter om hur en kristen skulle vara och hur den kristna kyrkan skulle fungera i de nya epistlarna. Han förde också fram sina fördömanden av alla konkurrerande kristna församlingar genom Johannes i Uppenbarelseboken.


Irenaeus skapade Apostlagärningarna för att ge kyrkan i Rom en egen historia

Under arbetet med Adversus Haereses I, II, IV och V hade Irenaeus insett problemet med att det inte fanns några historiska belägg för Jesus och hans kristna kyrka före Hadrianus tid (120-och 130-talen). Irenaeus skapade därför Apostlagärningarna, en historia om den romerska kristendomens uppkomst.


Historien i Apostlagärningarna knöts samman med Paulus epistlar genom att samma namn nämndes i båda sammanhangen. Paulus påstods också inledningsvis vara författare till Apostlagärningarna. Genom att Paulus skulle ha fått en direkt kallelse av Jesus via en uppenbarelse på vägen till Damaskus blev Irenaeus och kyrkan i Rom bärare av det enda rätta kristna apostolatet.

Irenaeus delade upp evangeliet i fyra delar med fyra olika författare

Det var oklart vem som egentligen hade skrivit det kristna evangeliet. Den etablerade uppfattningen var att evangeliet hade upptäckts i det kejserliga arkivet bland de akter som Pontius Pilatus skulle ha skickat till Rom. Men denna historia gav samtidigt stöd för sådana som ansåg att det kristna evangeliet var ett sent påfund och att Jesus egentligen var en anti-Messias (anti-Krist) som förts fram från Rom av politiska skäl.


Därför delade Irenaeus upp Hadrianus evangelium (Diatessaron) i fyra delar och påstod att dessa hade författats av fyra olika personer som hade ingått i Paulus krets. Nu gjordes Lukas, en av de påstådda evangelisterna, även till författare till Apostlagärningarna.

Irenaeus skapade en ny kanon för kristendomen och förseglade den för evig tid

Irenaeus skrev före år 189 Adversus Haereses III där den nya kristna historien om evangelisterna, Apostlagärningarna och epistlarna används för att motivera överhögheten hos den romerska kyrkan och Irenaeus egen tolkning av kristendomen. Adversus Haereses III placerades sedan in mitt bland de tidigare delarna av verket för att ge intryck av att Irenaeus hade känt till den när han skrev de första delarna av Adversus Haereses.


Irenaeus skapade en kanon för kristendomen i form av den kristna Bibeln. Denna kanon består av Tanak/Gamla Testamentet samt Nya Testamentet med fyra separata evangelier, Apostlagärningarna, Paulus epistlar, epistlar från andra apostlar samt Uppenbarelseboken.


Bland epistlarna i NT finns tre som inte nämns i Muratoris kanon, dessa är Jakobs brev, Andra Petrusbrevet samt Tredje Johannesbrevet. Därför är det möjligt att dessa skapades av den kristna kyrkan i Rom efter Irenaeus tid. De för dock fram samma budskap som Irenaeus gjorde. 


Irenaeus avsåg också att Clemens första brev (1 Clement) och Polycarpus brev till Filippi som hans själv skapat skulle ingå i den kristna kanon. Dessa epistlar kom dock inte att accepteras i den slutliga versionen av den kristna Bibeln.


Irenaeus förseglade kristendomens nya kanon för evig tid genom förbannelsen av dem som lägger till eller tar bort något ur boken med profetior (Bibeln) allra sist i Uppenbarelseboken (Upp 22:18-20). På det sättet lade han makten att bestämma vad som var den rätta kristna läran i händerna på kyrkan i Rom och avväpnade samtidigt alla de ”heretiker” som han hatade så mycket.

Irenaeus återförde de kristna till jahads väg

Irenaeus fördömde den grekiska filosofin som Hadrianus hade försökt föra ut till jahad genom sitt evangelium. Han förde i stället åter samman kristendomen med judendomen genom att lyfta fram de judiska profeterna i Tanak som grunden för den kristna tron.


Irenaeus beskrev i Apostlagärningarna de första kristna som medlemmar i Vägen (de judiska jahad). Vilket förstås historiskt sett var helt rätt.  Irenaeus beskrev i Apostlagärningarna de första kristna som ”de heliga” som Daniel hade profeterat om. Han gjorde därmed sig själv och kyrkan i Rom, genom att de var apostlarnas enda rätta arvtagare, till de heliga som de judiska profeterna hade profeterat om. 


Irenaeus förde vidare jahads tro på ett sista apokalyptiskt krig som skulle föregå Messias återkomst genom att göra de judiska jahads messianska apokalyps i Uppenbarelseboken till en kristen kanonisk text. 


Irenaeus skapade den kristna tron på martyrskapet som en helig plikt, ursprungligen hämtad från de judiska jahad, genom att lägga in historien om Stefanos martyrium i Apostlagärningarna och genom att skapa en historia om att både biskopen Clement i Rom och Polycarpus hade lidit en strålande martyrdöd. 


Irenaeus införde den judiska religionens gudsfruktan i den romerska kristendomen genom skrivningar i Apostlagärningarna och epistlarna. 

Irenaeus gjorde den romerska kristendomen till en spegelbild av jahad

Efter Irenaeus åtgärder kom de kristna att, precis som de krigiska jahad, kännetecknas av att de:


• trodde på en gudomlig kraft i form av Messias (Kristus) som ledde dem

• såg sig som Guds utvalda folk

• såg sig själva som ljusets söner och de heliga som nämndes i Bibeln och alla andra som mörkrets söner, syndare som leddes av Satan och som var dömda att brinna i den eviga elden i helvetet

• använde sig av dop i vatten för rening och förening med den heliga anden

• inte fick ha någon kontakt med sådana som uteslutits ur församlingen

• delade heliga måltider där bröd och vin var sakramenten som prästen sträckte ut händerna över och välsignade

• trodde på den fysiska kroppens återuppståndelse

• hellre dog som martyrer än kompromissade med de religiösa buden

• trodde på ett sista stort krig som skulle bereda vägen för Messias ankomst till jorden och ett evigt gudsrike med Jerusalem som centrum

• ansåg att de levde i den yttersta tiden före detta apokalyptiska krig och Messias ankomst

• avslutade sina böner med ”Amen”.

Händelser

138

• Kejsar Hadrianus dör men hans nya kult av Jesus lever vidare i form av den romerska kristendomen.
140-talet och framåt
• Strider inom den romerska kristendomen om makten och vad som är den rätta läran - Marcions och Valentinus filosofi som influerats av de grekiska mysterierna eller den judiska Vägen. 
• Anklagelser om att det kristna mysteriet egentligen är Mithras mysterium.
• Frågor om vem som egentligen skrev evangeliet (Diatessaron), Pontius Pilatus eller någon annan.
• Strider om vilka gnostiska evangelier som skall accepteras.
178 och framåt
• Irenaeus reser till Rom för att klaga över montanisternas heresier hos biskopen där.
• Irenaeus återvänder till Lugdunum och börjar skriva Adversus Haereses för att en gång för alla avfärda alla heretiker.
• Irenaeus skapar Paulus och låter honom ta över Marcions epistlar i ett fientligt övertagande. Han tar även över Valentinus texter och överför delar av dem till Paulus epistlar.
• Irenaeus skapar Apostlagärningarna och gör Paulus till den romerska kristendomens främste apostel.
• Irenaeus återför den romerska kristendomen till Vägen (jahads filosofi) genom att införa gudsfruktan och tro på martyrskap i epistlarna.
• Irenaeus inför även en av jahads apokalypser i den romerska kristendomen i form av Uppenbarelseboken för att kunna fördöma judar och konkurrerande kristna grupperingar samt för att kunna skrämma människor med världens undergång, den yttersta domen och helvetet.  
• Irenaeus delar upp Hadrianus ursprungliga evangelium (Diatessaron) i fyra evangelier och skapar fyra evangelister i form av Lukas, Markus Matteus och Johannes.
189-198
•Irenaeus nya kristna kanon med Apostlagärningarna, epistlarna och fyra separata evangelier med fyra olika evangelister börjar föras ut under Victors tid som biskop (påve) i Rom.

Bevis för att Irenaeus skapade Paulus och hans epistlar

• Den förste som förde fram att aposteln Paulus skulle ha varit författare till epistlarna var Irenaeus i Adversus Haereses.


• Att Marcions epistlar tillskrevs Paulus av Irenaeus i ett fientligt övertagande visas av att Tertullianus i Fem böcker mot Marcion V omkring år 207 förknippade Marcion med vissa av epistlarna och påstod att Marcion hade stympat dem. De epistlar som Marcion enligt Tertullianus hade stympat var dock i själva verket Marcions ursprungliga epistlar som Irenaeus hade tagit över, tillskrivit Paulus och kompletterat med sina egna dogmer.


• Att Valentinus texter tillskrevs Paulus i ett fientligt övertagande visas av fynd från Nag Hammadi, där texter som numera delvis återfinns i Paulus epistlar visas fram i sitt ursprungliga gnostiska skick och sammanhang.


• Trots att Irenaeus fördömde Valentinus med all kraft i Adversus Haereses har han använt material från The Interpretation of Knowledge i Paulus epistlar. Första Korintierbrevet kapitel 12 innehåller till och med en nästan ordagrann kopia av en del av Valentinus text.


• Även i Efesierbrevet har Irenaeus använt material från Valentinus The Interpretation of Knowledge, närmare bestämt i utläggningen om Frälsaren som huvudet och församlingen som kroppen.


• Begrepp från Valentinus som återkommer i Paulus epistlar är till exempel Pleromat, materien som dödens rike (mörkrets rike hos Irenaeus), Soter som en avbild av Fadern, Kristus som en eon som är en avbild av den eon som den utgick från (den andra eonen som är en avbild av den första) och de fullkomnade som innehavare av en fullkomlig andlig kropp. Men genom att dessa begrepp bäddades in i historien om Paulus, som påstods ha varit den rätta kristna kyrkans grundare, tog Irenaeus makten över Valentinus begreppsvärld.


• Irenaeus motiv för att skapa Paulus, och påstå att han hade skrivit texter som egentligen hade skrivits av gnostikerna Marcion och Valentinus, var att bekämpa dessa konkurrenter om tolkningen av vad som var den rätta kristendomen. Genom att deras texter i stället tillskrev Paulus, en person som Irenaeus själv hade uppfunnit, tog han makten över dem och kunde knyta dem till sina egna doktriner och på så sätt bekämpa Marcions och Valentinus kristendom.


• Irenaeus hade medel att skapa Paulus. Att Irenaeus var författare visas genom hans böcker i serien Adversus Haereses. Irenaeus hade tillfälle att skapa Paulus. Genom att han hade stöd från biskopen (påven) i Rom och själv var biskop i Lugdunum (Lyon) kunde han fritt sprida den nya aposteln Paulus epistlar.  

Bevis för att Irenaeus skapade Apostlagärningarna och de historiska delarna av epistlarna

• Att Apostlagärningarna skapades av Irenaeus indikeras av Codex Bezae som bevarades i Lyon där Irenaeus levde. Codex Bezae innehåller en preliminär version av Apostlagärningarna som verkar ha skapats mellan Adversus Haereses III och den slutliga versionen av Apostlagärningarna.


• Clemens av Alexandria kände i Stromata (ca 192-202) till Paulus brev och Apostlagärningarna, men han verkar ha trott att Apostlagärningarna hade skrivits av Paulus. Tydligen distribuerades Apostlagärningarna först ut med Paulus som författare.


• Irenaeus är den förste som i Adversus Haereses beskriver sambandet mellan Paulus, evangelisterna och alla de andra vittnena till den tidiga kristna historien i Paulus grupp. Det faktum att han kan beskriva logiken bakom denna historia i detalj är ett bevis för att han också har skapat den.


• Paulus biografi i Apostlagärningarna skapades utifrån Josephus biografi (Life of Josephus Flavius).


• Händelser i Apostlagärningarna skapades utifrån berättelser i War, Antiquities XIX och XX som handlar om den tid när Paulus skulle ha verkat. 


• Namn i Apostlagärningarna och epistlarna hämtades i stor omfattning från berättelsen om mordet på kejsar Gaius (Caligula) i Antiquities XX och från berättelser om det herodianska kungahuset i War 2 och Antiquities XX. 


• Det faktum att namn of händelser från de böcker som tillskrivs Josephus är underlag för Apostlagärningarna och epistlarna, visar att Apostlagärningarna skapades efter det att Hadrianus skapade Josephus ca år 120, alltså långt efter det att Apostlagärningarna skall ha skrivits (ca år 64).


• Irenaeus motiv för att skapa Apostlagärningarna och de historiska delarna av epistlarna var att ge legitimitet åt Paulus, som han hade skapat för att ta makten över Valentinus och Marcion texter. Irenaeus behövde en ny kristen historia som bekräftade att Paulus hade varit den störste aposteln och grundat de första kristna kyrkorna och Irenaeus skapade själv denna historia genom Apostlagärningarna och de historiska delarna av epistlarna.


• Irenaeus hade medel att skapa Apostlagärningarna och de historiska delarna av epistlarna genom att han var författare, vilket visas av att han skrev Adversus Haereses. Genom att Josephus böcker fanns i den kristna kyrkan i Rom som Irenaeus besökte fick han tillgång till den och kunde använda den för att skapa Apostlagärningarna. Irenaeus hade tillfälle att sprida Apostlagärningarna och de historiska delarna av epistlarna. Genom att han hade stöd från biskopen (påven) i Rom och själv var biskop i Lugdunum (Lyon) kunde Irenaeus sprida Apostlagärningarna och de nya versionerna av epistlarna i kyrkorna inom detta område.

Bevis för att Irenaeus skapade de fyra evangelierna

• Dubblerade avsnitt i de tre första evangelierna i NT visar att evangelierna måste ha ett gemensamt ursprung.


• Viktiga berättelser i Diatessaron, som till exempel Bergspredikan, berättelsen om hur Jesus fängslas, den sista måltiden och de olika tillfällen när den uppståndne visade sig för lärjungarna, har styckats upp och fördelats på de fyra nya evangelierna.


• Att de fyra evangeliernas gemensamma ursprung finns i Diatessaron visas genom att olika skildringar har en mer logisk och sammanhållen beskrivning i denna text än i de nuvarande evangelierna. Textavsnitt, som ursprungligen har funnits i ett sammanhang i Diatessaron, har delats upp på olika ställen i de nuvarande evangelierna.


• Det är inte möjligt att sätta samman Diatessaron från de kanoniska evangelierna (vilket de kristna kyrkorna påstår). Däremot är det fullt möjligt att dela upp Diatessaron så att man får de kanoniska evangelierna.


• Clemens av Alexandria skrev Stromata någon gång mellan år 192 och 202. Clemens hänvisar i Stromata VII till ett enda evangelium och han såg Johannes som författare till detta.


• Irenaeus var den förste som nämnde att det finns fyra separata evangelier, detta skedde i Adversus Haereses III som färdigställdes i slutet av 180-talet.


• Samma person som skapade historien i Apostlagärningarna måste ha skapat historien om de fyra evangelisterna eftersom Lukas påstås ha skrivit både Apostlagärningarna och ett av evangelierna.


• Lukas och Paulus fick garantera varandras trovärdighet. Avvisade man Paulus avvisade man också Apostlagärningarna. Avvisade man Apostlagärningarna avvisade man också evangelisten Lukas. Avvisade man evangelisten Lukas avvisade man också de berättelser om Jesu mirakulösa födelse och annat som denne evangelist hade förmedlat. Se Adversus Haereses III kap. 14.


• Irenaeus motiv för att dela upp det ursprungliga evangeliet i fyra delar med fyra olika författare var att dölja delar i evangeliet som byggde på mysteriets och Logos filosofi samt skapa legitimitet och kontroll. Lukas gav legitimitet åt Apostlagärningarna genom att han påstods ha skrivit både Apostlagärningarna och ett av evangelierna. Genom att de fyra evangelierna påstods ha författats av medlemmar i Paulus grupp av kristna fick Paulus legitimitet. Genom att Irenaeus kontrollerade Paulus och de fyra evangelisterna tog han full kontroll över både den kristna historien och vilka evangelier som var äkta. Genom att Petrus och Paulus påstods ha grundat kyrkan i Rom gavs denna makt och överhöghet över de andra kristna kyrkorna.


• Irenaeus hade medel och tillfälle att skapa de fyra evangelierna. Genom att han hade stöd från biskopen (påven) i Rom och själv var biskop i Lugdunum (Lyon) kunde han dela upp det enda evangeliet i fyra delar och fritt sprida de nya evangelierna.

Ursprung för myterna om Nya Testamentet

Paulus och hans epistlar, liksom Apostlagärningarna, skapades av Irenaeus. Irenaeus delade även upp det ursprungliga evangeliet (Diatessaron) i fyra delar och skapade fyra evangelister som skulle ha skrivit dessa texter. Uppenbarelseboken är i grunden en av jahads apokalyptiska texter.

Paulus och hans epistlar. 

Ursprung: Paulus skapades av Irenaeus för att den romerska kyrkan skulle ha kontroll över en egen apostel och för att ta makten över Marcions epistlar.

 

Apostlagärningarna.

Ursprung: Apostlagärningarna skapades av Irenaeus för att ge Paulus och den romerska kyrkan en historisk förankring. 

 

Fyra evangelier och fyra evangelister.

Ursprung: Det ursprungliga evangeliet, Diatessaron, delades upp i fyra delar av Irenaeus som också uppfann de fyra evangelisterna. 

 

Propaganda för kvinnoförtryck i Paulus epistlar.

Ursprung: Myterna i Tanak/GT om Evas skapelse från revbenet, orsaken till syndafallet och hatet mot gudinnorna. Irenaeus kvinnohat och propaganda mot andra kristna grupper som lät kvinnor predika.

 

Tron att Gamla Testamentet i Bibeln är Guds ord.

Kravet på att den judiska Tanak skulle ingå i den kristna kanon skapades av Irenaeus som såg de första kristna som anhängare till Vägen, alltså jahad/chrestiani och de judiska profeterna som en förutsättning för det kristna budskapet.

 

Uppenbarelsebokens propaganda om det sista religionskriget, den stora domen, helvetet för syndarna och himmelriket för det rättfärdiga. 

Ursprung: En av jahads apokalypser som fördes vidare till NT av Irenaeus.

 

Tron på det heliga kriget och kravet på att utrota alla avfällingar och otrogna hedningar.

Ursprung: Propagandan i Tanak/GT och Uppenbarelseboken om det heliga kriget och Messias som de heliga krigarnas härförare.

FAS 6. STRIDER OCH SPLITTRING INOM DEN ROMERSKA KRISTENDOMEN

Den romerska kristendomen bar med sig en anda av strid och splittring ända från start genom:


• Tanak som utformades för mackabéernas befrielsekamp från seleukiderna på 160-talet fvt.
• Jahads (fariséernas) kamp mot mackabéerna från omkring 100 fvt.
• Jahads kamp mot Herodes och hans arvingar från 40-talet fvt.
• Jahads splittring i olika sekter och deras krig mot varandra fram till det första judiska kriget.
• Jahads kamp mot Rom från införlivandet i det romerska riket år 6 och fram till år 135.
• Hadrianus splittring av jahad (chrestiani) i en del som fortfarande stred för att bereda vägen för Messias och en del (de judekristna) som trodde på budskapet från Rom om att han redan hade kommit i form av Jesus från Nasaret.
• Irenaeus splittring av den romerska kristendomen i en del som såg den som ett mysterium byggt på den grekiska filosofin och en del som såg den som en del av den judiska Vägen.

Inom den romerska kristendomen fortsatte dessa strider och splittringar genom århundradena.

Händelser

325

Arianismen förkastas vid det första kyrkomötet i Nicaea.
367
Sankt Athanasius fastställer slutgiltigt vad som skall ingå i den kristna Bibeln och rensar ut kätterska böcker i bl.a. Nag Hammadi.
381
Vid det första kyrkomötet i Konstantinopel förkastar man återigen arianismen och nu även makedonismen.
431
Nestorianismen och pelagianismen förkastas vid Kyrkomötet i Efesus år 431 och jungfrun Maria förklaras vara Theotokos (Guds moder)
451
Nestorianerna i Syrien och monofysiterna i Armenien, Syrien och Egypten (de orientaliska kyrkorna) avsöndras från den romerska kristendomen efter kyrkomötet i Chalcedon.
553
Vid det andra kyrkomötet i Konstantinopel förkastades tre skrifter som nestorianska och därmed heretiska, förkastades Origenes från Alexandria samt kungjordes att det var Gud själv som led döden i mänsklig form när Jesus korsfästes.