Grundläggande undervisning om mysteriet (1896-1906)

En grupp bestående av fem kvinnor i Stockholm samlades mellan åren 1896 och 1906 för andliga sammankomster. Under dessa sammankomster fick de ta emot en undervisning från andliga lärare som dokumenterades noga. Undervisning förmedlades främst genom Sigrid Hedman som var ett sovande medium, men även genom att hon och andra i gruppen använde psykograf och gjorde medialt utförda teckningar. Kvinnorna möttes i stort sett varje vecka och ibland ännu oftare under den långa undervisningstiden och det material som samlades blev ganska omfattande. Undervisningen till De fem sades syfta till att åter föra fram en gammal och bortglömd andlig sanning. Om man sammanfattar undervisningen träder en helgjuten och fast förankrad filosofi fram. Genom mina egna forskningar om de gamla mysterierna har jag så småningom förstått att denna filosofi bland annat var den gamla orfiska mysteriefilosofin men också att alla genuina mysteriefilosofier innehåller samma grundtankar.

Bland de teman som gång på gång behandlades var:

• Läran om evolution och reinkarnation

• Stegen på vägen till evolutionens fullbordan

• Mysteriets lära om det Gudomliga och människans sanna Själv som är ett gudaväsen

• Att Mysteriets sanning gömde sig bakom den kristna läran, som sades vara en fullständig vrångbild

• Att den gudomliga kraften, Anden, är kärlek

Den andliga utvecklingen beskrevs i termer från mysteriekulterna. Först skapades en fysisk bild av människan i form av ett tempel där man firade en helig måltid med bröd och vin. Därefter raserades det yttre templet och kvinnorna fick träna på sina rent andliga förmågor med målet att frigöra själen och bli ett med det högsta. Den sista utvecklingen sker när den yttre vägen tar slut och en utveckling under direkt ledning av höga osynliga intelligenser tar vid.

Hilma af Klint skapar Målningarna till templet (1906-1916)

Konstnären Hilma af Klint (1862-1944) var en av kvinnorna i den krets som började ta emot undervisningen från den andliga världen i mitten av 1890-talet. Hilma hade redan från 1880-talet varit intresserad av spiritismen som vid den här tiden rönte stort intresse, både i Sverige och i andra länder. Hon var också tidigt medlem i det Teosofiska Samfundets avdelning i Stockholm som grundandes år 1889. Hilma var konstnär och hade bland annat utbildats vid Tekniska skolan, nuvarande Konstfack. Vid sekelskiftet var Hilma verksam som porträttmålare och landskapsskildrare, hon hade ateljé i centrala Stockholm och hade bland annat utställningar på Blanchs konstsalong.

Samtidigt som den andliga undervisningen till De fem upphörde år 1906 gick Hilma in i en intensiv och nyskapande period i sitt konstnärskap. Under de tio åren mellan 1906 och 1916 målade hon närmare två hundra verk på ett sätt som hon själv karaktäriserade som medialt. Hon kallade detta verk för Det centrala verket eller Målningarna till templet. De första tavlorna målades enligt henne helt och hållet under ledning av andliga krafter, men med åren blev hon mer självständig och i de sista målningsserierna bidrog hon enligt egen uppgift själv med femtio procent medan femtio procent kom från den andliga världen.

Bland de teman som Hilma arbetade med i sina målningar och i de texter som hon har lämnade efter sig fanns följande:

• Hilma skulle snart befrias från kravet på återfödelse, hon skulle dock ledas framåt utan att själv veta vad det var som väntade.
• Målet och medlet för att nå andlig fullbordan sades bland annat vara att känna sig själv.
• De Höga ville skapa ett bevis för att den andliga världen finns och att den deltar i mänsklighetens utveckling.
• Hilma fick ta emot en mängd profetior som handlade om att hon förbereddes för ett stort andligt genombrott som skulle ske i hennes nästa inkarnation.
• Hilma arbetade med dualproblematiken tillsammans med väninnan Gusten och de två skulle också fortsätta detta arbete i nästa inkarnation.
• Hilmas arbete handlade om att hon skulle komma till insikt om sin kommande uppgift. Arbetet var banbrytande och därför var arbetsmetoden oförstådd.
• Eros i form av den gudomliga kärlekskraften och som broderskärlek är en bärande idé som genomtränger hela Det centrala verket i både färg och form.
• Själslig evolution och den därmed förbundna reinkarnationen återkommer i Hilmas texter och målningar på olika sätt.

Verket skulle hållas samlat och dolt till nästa liv

Hilma höll texterna från den andliga undervisning som De Fem hade tagit emot mellan 1896 och 1906, sina egna anteckningar och målningarna i det centrala verket samlade. Hon höll det dolt under hela sitt liv och hon bestämde också i sitt testamente att det skulle fortsätta att hållas dolt för omvärlden i minst tjugo år efter hennes död. Verket skulle hållas samlat för att en gång bli till nytta för mänskligheten på det sätt som fanns i de Höga Mästarnas okända plan när tiden var inne.

Hilma af Klints verk görs tillgängligt

Hilmas brorson Erik af Klint fick genom Hilmas testamente ansvaret för att förvalta verket och detta ansvar togs senare över av Eriks son Gustaf af Klint. På 1990-talet började vissa av Hilmas målningar att visas och 1996 publicerade Gurli Lindén en del av de av de texter som de fem kvinnorna i Stockholm hade tagit emot mellan 1896 och 1906 i boken Vägen till templet. 

Hilma af Klints centrala verk, med målningarna från åren 1906 till 1916, visades för första gången i sin helhet i samband med Liljevalchs millenniumutställning vid årsskiftet 1999-2000.