Islam uppstod som en direkt avläggare av den romerska kristendomen. Muslimerna kan ses som de enda sanna efterföljarna till de judekristna evjoniterna, eftersom de både vördar Mose lagar och alla profeter i Gamla Testamentet och tror på det kristna evangeliet om att Jesus var den Messias som profeterna hade talat om.
På 600-talet hade den romerska kristendomen splittrats i ett flertal olika kyrkor:
• Den västliga kyrkan med säte i Rom och den östliga med säte i Konstantinopel som tillsammans utgjorde de chalcedonensiska kyrkorna
• Nestorianer (bl.a. den östsyriska kyrkan i Mesopotamien)
• Monofysiter i Armenien, Syrien och Egypten
• Nestorianer och monofysiter brukar tillsammans kallas för de orientaliska kyrkorna. Dessa förkastade tron på Maria som Guds Moder samt läran om Kristi två naturer.
I Mecka fanns stadens maktcentrum i templet Kaba som kontrollerades av klanen Quraish. Den traditionella religionen i Mecka var polyteistisk men det fanns också kristna och judiska befolkningsgrupper i staden.
Muhammed (ca 570-632) bodde i Mecka och tillhörde klanen Quraish men var inte polyteist utan en kristen monoteist som trodde på den kristna Bibelns båda testamenten och alla profeter från Abraham till Jesus.
Muhammed var att döma av Koranen en nestoriansk (orientalisk) kristen, som först levde i ett kristet äktenskap med den enda hustrun Khadija. Äktenskapet stadfästes av en kristen nestoriansk munk. Bland Muhammeds närmaste var hans hustru Khadija sannolikt kristen, en av hennes kusiner var en kristen nestoriansk munk och en av Muhammeds morbröder skall ha varit kristen. I Ibn Ishaqs biografin över Muhammed nämns flera kristna bland Muhammeds vänner.
Muhammed var en av de ledande i en maktkamp i Mecka mellan kristna som ville kasta ut polyteismen och införa kristendomen, och de makthavande i staden som dyrkade de traditionella gudarna i Kaba.
Muhammeds strategi var att förena alla den kristna Bibelns folk, alltså både de judekristna evjoniterna och de orientaliska kristna, mot de avgudadyrkande polyteisterna.
År 615, när den religiösa striden i Mecka mellan kristna och polyteister blev mer intensiv, flydde delar av Muhammeds grupp till sina trosbröder i det kristna Aksum, som låg i nuvarande norra Etiopien, där de fick skydd.
År 622 flyttade Muhammeds grupp av monoteister till Yatrib (Medina) där han började ena judar (alltså judekristna evjoniter) och orientaliska kristna som nestorianer och monofysitiska ghassanider (som kallas sabier i Koranen) mot polyteisterna i Mecka.
När Muhammed hade tagit makten i Yatrib (Medina) började han och hans trogna med vägröveri mot karavaner, krig mot andra arabiska stammar, etnisk utrensning av judar i Yatrib och övertagande av deras egendom. Muhammed tog själv en femtedel av allt rövat byte och han tog sig också många kvinnor, bland annat kvinnor som var krigsbyte från besegrade stammar, döttrar till allierade samt nära släktingar som adoptivsonen Zaids hustru Zainab.
År 630 kunde Muhammeds trupper erövra Mecka och ta makten över templet Kaba som omvandlades till en monoteistisk helgedom.
De allra flesta suror i Koranen använder sig av en mycket likartad logik. Se till exempel surorna nummer 2, 6, 9, 11, 21, 22, 27, 29, 54, 59 och 66.
Logiken ser ut så här:
1. Den monoteistiske guden i Bibeln är mäktigast – han har skapat himmel och jord.
2. Hans makt att skydda sitt utvalda folk har bevisats genom historierna om profeter som Abraham, Noa, Moses, Jona, Salomo, David och så vidare.
3. Men människorna har varit syndiga och olydiga, dyrkat fel gudar och förföljt profeterna.
4. På domens dag kommer alla syndare som inte underkastar sig denna mäktiga gud att dömas att brinna i helvetets eld i evig tid medan alla rättfärdiga kommer att få leva i paradiset (trädgården) för evigt.
I NT finns denna struktur både i Talet om tidens slut (Matt 24-25), Stefanos tal i Apostlagärningarna kapitel 7 och i Petrus Andra brev. Det är en enkel och effektiv skrämselpropaganda som fortfarande används för att omvända människor till kristendomen och islam.
De som är rättfärdiga och gudfruktiga är enligt Koranen de som:
• lyder hela den kristna Bibeln, alltså Toran (GT) och evangeliet i NT.
• tror på den kristna Bibelns Gud.
• är judar (judekristna), kristna och sabier (kristna ghassanider).
• tror på Domens dag enligt kristendomens synsätt.
• håller förbundet som instiftades mellan Gud och Moses i öknen och lyder Mose lagar.
• tror på änglarna som nämns i Bibeln (Gabriel och Mikael).
• tror på alla profeterna i den kristna Bibeln (alltså i både Tanak/GT och NT) och inte gör skillnad mellan dem.
• är rättfärdig, fastar och ber flitigt och betalar allmosor till de fattiga som Jesus gjorde.
• gör pilgrimsfärd till den heliga platsen (Jerusalem) enligt judisk och kristen sed.
• vördar Maria som födde Jesus och är en Guds tjänarinna som hon var.
• tror på att Jesus föddes av en jungfru.
• De diskussioner som finns i Koranen om Jesu och hans mor Marias gudomlighet och Jesu mänskliga natur, har endast relevans i ett kristet sammanhang där de nestorianska och monofysiska orientaliska kyrkorna stod i opposition till de chalcedonensiska kyrkornas dogmer om Jesus och Maria.
• Fördömandet av judar i Koranen är i allmänhet ett återupprepande av uppläxningarna av de olydiga och ohörsamma judiska förfäderna i Bibelns båda testamenten.
• Fördömanden av judar och kristna i Koranen är i andra fall senare tillägg som gjordes när islam avskilts från sitt kristna ursprung efter Muhammeds död.
• Muhammed enade judekristna evjoniter samt orientaliska kristna mot polyteisterna. Den förenande faktorn var den gemensamma tron på den kristna Bibelns två testamenten och profeterna där, samt tron på att Jesus var Messias.
• Koranen innehåller anvisningar om att Mose lagar (sharia) skall gälla så att de judekristna kunde acceptera att ingå i den nya församlingen.
• Omskärelsen och böneriktningen, som ursprungligen var riktad mot Jerusalem, är andra exempel på judekristna element i islam.
• Retoriken i Koranen om Jesu natur och Maria som inte var en ”gudaföderska” utan bara hade fött Jesu mänskliga natur, var en kärnfråga för de kristna nestorianerna.
• Valet av fredagen som sabbatsdag för den nya församlingen kan ses som en kompromiss mellan de judekristna, som firade sabbat på lördagen, och de kristna som hade söndagen som sin vilodag.
• Efter Muhammeds död år 632 arbetade man med att sätta samman och redigera Koranen ända fram till den tredje kalifen Uthmans tid (r 644-656). När Koranen ansågs färdig samlade man in alla tidigare versioner och lät förstöra dem.
• Efter Muhammeds död gjorde man honom till den siste och störste profeten.
• Genom bland annat manipulationer av texter i Koranen blev Skriften, som enligt Muhammed hade varit Bibeln, i stället Koranen. Guds budbärare, som hade varit Jesus, blev Muhammed och underkastelsen under kristendomen blev tron på den nya religionen islam.
• Det som tidigare varit judiska och kristna sedvänjor förvandlades till muslimska. Böneriktningen ändrades från Jerusalem till Mecka.
• Muhammeds propaganda hade handlat om att förena Bibelns folk i form av judekristna och orientaliska kristna mot polyteisterna i Mecka. Nu blev den i stället en propaganda för att ena muslimerna mot bysantinska kristna och sasanidiska perser.
• Det heliga kriget, som hade handlat om ett krig mot hedningarna i Mecka med löfte om en plats i paradiset, blev nu i stället ett krig för Koranens folk mot andra monoteister, men platsen i paradiset garanterades fortfarande för de heliga krigarna.
Ca 570 vt
615 vt
När den religiösa striden i Mecka mellan kristna och polyteister blev mer intensiv, flydde delar av Muhammeds grupp till sina trosbröder i det kristna Aksum.
622 vt
Muhammeds grupp av monoteister flyttade till Yatrib (Medina) där han började ena judar (alltså judekristna evjoniter) och orientaliska kristna som nestorianer och monofysitiska ghassanider (som kallas sabier i Koranen) mot polyteisterna i Mecka.
630 vt
Muhammeds trupper erövrade Mecka och tog makten över templet Kaba som omvandlades till en monoteistisk helgedom.
632-656 vt
Efter Muhammeds död arbetade man med att sätta samman och redigera Koranen ända fram till den tredje kalifen Uthmans tid (r 644-656).
Muhammed var en orientalisk kristen som enade judekristna och orientaliska kristna i ett heligt krig mot polyteisterna i Mecka. Islam består en kombination av kristna och judekristna föreställningar.
Guds namn är Alaha (Allah).
Ursprung: Beteckningen ”alaha” för ”gud” härstammar från den gamla arameiska version av Bibeln som kallas Peshitta. Se till .exempel Första Mosebok 33:20 i Peshitta.
Benämningen muslim på de rättroende.
Ursprung: Ordet muslim betyder ”en som underkastar sig Gud”. Jesu lärjungar trodde på Allah (Bibelns Gud) och de var muslimer enligt sura 3.52. En muslim är alltså en kristen som tror på Bibeln.
Muslimsk myt: Döda alla avfällingar, även om de är söner eller bröder.
Ursprung: Kristen och judekristen tro på berättelsen om invigningen till förbundet på Sinais berg i 2 Mos 32:25-35.
Muslimsk myt: Fördelen med giftermål mellan nära släktingar.
Ursprung: Historien om Selofchads döttrar i Fjärde Mosebok.
Muslimsk myt: Tro på kvinnors underlägsenhet.
Ursprung: Kristen propaganda för kvinnoförtryck med grund i myterna i Tanak/GT om Evas skapelse från revbenet, orsaken till syndafallet och hatet mot gudinnorna samt kvinnohatet i Paulus epistlar.
Muslimsk myt: Jesus var Messias och Maria var jungfru.
Ursprung: Kristen tro på evangeliet om Jesus och Maria i Bibeln.
Muslimsk myt: De fem pelarna i islam är tron på en enda gud och hans profeter samt krav på allmosor, bön, fasta och pilgrimsfärd.
Ursprung: Den enda guden är Bibelns gud och profeterna är profeterna i GT och NT. Allmosor, bön och fasta nämns som de viktigaste handlingarna för en rättfärdig i evangeliet. Vallfärden utfördes ursprungligen till Jerusalem av judar och senare kristna.
Muslimsk myt: Lydnad under sharialagarna i form av matlagar, omskärelse, förbud mot homosexualitet värdering av människor etc.
Ursprung: Lydnad under Mose lagar i Tanak/GT.
Muslimsk myt: Uppvisande av blodiga lakan som oskuldbevis efter bröllopsnatten och stening av kvinnor.
Ursprung: Lagen om oskuldbevis och stening av kvinnor i 5 Mos 22:13-21.
Muslimsk myt: Förbud mot att dricka alkohol. Ingen nattvard.
Ursprung: De judekristna evjoniternas årliga högtid med osyrat bröd och vatten. De använde sig inte av den kristna nattvarden med vin.
Muslimsk myt: Jesus och hans mor var inte gudar.
Ursprung: Nestoriansk förnekelse av att Maria hade fött Gud.
Muslimsk myt: De varken dödade eller korsfäste Jesus, det verkade bara så.
Ursprung: Föreställning inom vissa kristna grupper, t.ex. i Egypten på 300-talet.
Muslimsk myt: Jesu mänskliga natur var skapad på samma sätt som Adam.
Ursprung: Nestoriansk uppfattning.
Muslimsk myt: Säg inte tre – det finns bara en Gud (4.171).
Ursprung: De monofysitiska kyrkornas tro på att Kristus bara hade en enda (gudomlig) natur och deras motstånd mot tron på treenigheten.
Muslimsk myt: Profeterna i Gamla och Nya Testamentet skall vördas i lika hög grad.
Ursprung: Behov att värdera den kristna Bibelns båda testamenten lika högt för att jämka ihop kristna och judekristna.
Muslimsk myt: Fredag som dag för gudstjänsten.
Ursprung: Jämkning mellan judekristna som helgade lördagen och kristna som helgade söndagen.
Muslimsk myt: Månggifte.
Ursprung: Muhammeds många hustrur.
Muslimsk myt: Barnäktenskap
Ursprung: Muhammeds giftermål med en nioårig flicka.
Muslimsk myt: Ärkeängeln Gabriels uppenbarelse till Muhammed.
Ursprung: Ursprungligen ärkeängeln Gabriels uppenbarelse till Maria i NT.
Muslimsk myt: Bud om att stänga in kvinnor i hemmet i Koranen.
Ursprung: Propaganda för att ta makten från Muhammeds hustrur efter hans död.